Vision & verksamhet

Vår historia

Varför byggde Credo en fjällgård?

I dag skulle nog ingen kristen rörelse tänka tanken på att bygga en fjällgård. Att dessutom tro att folk frivilligt skulle slita på arbetsläger för att bygga gården där den enda ersättningen var mat och en golvplats i en ödegård eller skolsal - vem skulle tro på ett sådant projekt? Så hur kunde det komma sig att en liten rörelse som Credo kunde komma på en sådan idé och dessutom lyckas genomföra den?

I början av 1960-talet var läget för skidåkning helt annorlunda än i dag. I dag finns det tusen liftar i Sverige; 1960 fanns det ett tjugotal. I dag åker två miljoner svenskar slalom under ett år; 1960 var det tvåtusen. På denna tid var traditionell skidåkning det stora. Så när idén om att bygga en fjällgård framfördes för Credos styrelse 1963 tänkte ingen på värdet av närhet till liftsystem. Alla åkte ju vanlig längdskidåkning och få visste vad ett liftsystem var.

När tanken om en fjällgård växte fram fanns alltså inte slalom med på kartan. Men vanlig längdåkning var inte heller den stora grejen. Fjäll, skidor och friluftsliv var bara en extra krydda för den egentliga huvudsaken: att få samlas kring Ordet i en kristen gemenskap. Kunde man dessutom göra detta i en storslagen fjällmiljö vann man ju än mer!

Inspirationen som låg till grund för projektet Fjällgården kom från Norge. I årtionden hade svenska gymnasister och studenter åkt på kristna skidläger i Norge. De återvände till Sverige berikade av den bibelförankrade förkunnelsen och den gemenskap som uppstår i en god, kristen skidlägermiljö. En hel del av dem undrade varför vi svenskar inte hade något liknande som norrmännen.

1963 lägger en ung man, Lars Strömgren, fram tanken för Credos styrelse om att man borde bygga en fjällgård för att kunna anordna den typ av läger som så många varit med om i Norge. Fler svenska ungdomar skulle få möjlighet att åka på bra bibelläger om de inte behövde åka långa och dyra resor till Norge. Dessutom skulle de ha lättare att följa med i bibelstudier om dessa var på svenska. Utöver Credos vanliga skol- och studentarbete vore bibelstudium, skidåkning, gemenskap och fjällmiljö en optimal kombination för att kunna nå ännu fler ungdomar med evangeliet om Jesus Kristus. Nu börjar projektet Fjällgården att ta form på allvar. 

Samtidigt med detta händer det sig att en norsk präst med koppling till Credo, Halfdan Rönneseth, börjar arbeta i Lima församling. Han menar att trakten i Lima skulle vara en bra plats för en fjällgård. Där finns närhet till det närmaste fjällområdet för de som bor i södra Sverige, alltså borde Limaområdet vara en strategiskt bra plats. Under ett par helger reser Lars Strömgren, Sören Nordström m.fl. till Lima och ser på några tänkbara gårdar. Men inget av dessa objekt känns riktigt bra. De avfärdas och blir kända som de gårdar som “kunde ha blivit fjällgården”. 

Efter att dömt ut de gårdar man sett på händer det något nytt, Lima församling beslutar att den gamla arrendatorbostaden vid kyrkan ska rivas. Då får Halfdan Rönneseth en idé: ”Tänk om Credo skulle köpa det huset och låta den bli stommen i en fjällgård.” Idén slutar med att Credo köper huset och plockar ner det i en hög timmerstockar. 

Sedan var det dags för nästa fråga, var skulle man placera detta hus? I Transtrand har kommunen projekterat ett helt nytt fjällstugeområde på Hemfjällstangen och där köper Credo en tomt. På denna tomt kom nu den gamla arrendatorbostaden från 1700-talet att uppföras under åren 1964-65. Där får den ett nytt namn och en ny uppgift i Guds rike – Credos Fjällgård. 

Galenskap eller trosföretag?

När beslutet väl var taget var någonstans fjällgården skulle uppföras var det dags att köpa den gamla arrendatorbostaden vid Lima kyrka. Nu började det stora arbetet med att låna upp pengar för projektet. I första vändan behövdes det 15 000 kr och de drivande i detta arbete var generalsekreterare Torsten Josephsson och Lasse Strömgren som då var 31 år och arbetade på KTH. EFS dåvarande ungdomsorganisation, DUF (De Ungas Förbund) ställde upp med 5 000 kr vilket visar vilken tilltro det fanns utanför Credo för tanken om en missionsstation i fjällen. När man hade fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa arrendatorbostaden åkte Torsten och Lasse från Stockholm till Lima. Torsten hann naturligtvis stanna till och predika på EFS i Mora, vilket gjorde att de fick lite extra slantar med på färden. Halfdan var glad att träffa dem i Lima, köpet gjordes upp och nu kunde det praktiska arbetet starta.

Det fanns ingen oro eller tanke på att alla lånade pengar en dag skulle betalas tillbaka. Tilltron till att detta var något från Herren var så stor att det inte fanns någon oro över att alla lånade pengar en dag skulle betalas tillbaka. I de kalkyler som gjordes fanns kostnaderna medtagna, men på intäktssidan fanns inga beräkningar på vad och hur. I detta läge var fokus lagt helt och hållet på att samla in och låna det som behövdes. Inkomsterna lade man i Guds hand, den saken skulle Han säkert ordna. Men för att komma dit behövde gården först bli byggd. Himmelsk matematik, vad kunde gå fel?

Minnen från bygget av fjällgården 1964-1965

Anna-Maria Holmström kom i kontakt med Credo under läsåret 37/38, då hon följde med en vän till en sammankomst i Stockholm. Hon har därefter arbetat som resesekreterare och varit engagerad i Credo på många sätt. Här berättar Anna-Maria om när fjällgården byggdes: "Det var ju ingen i Credo som hade någon tanke på en fjällgård, utan det var Gud som ville ha en missionsstation i fjällen och gjorde ett mirakel. Det känns helt vansinnigt, här sitter en grupp studenter som kämpar med att nå ut på skolorna och plötsligt har de ett hus i Dalarna att bygga upp på en ny plats! Det är också ett Guds under att några blev så intresserade. Gud lade det på deras hjärtan och så kom arbetet igång. Credo hade redan många svårigheter och dålig ekonomi, och under byggprojektets gång dök det upp många utmaningar, men efter två år var gården invigningsklar."

Familjen Holmström åkte upp i husvagnen för att hjälpa till under ett fyra veckor långt byggläger. Anna-Maria berättar igen: "Vi skulle montera ner en fäbod som tillhörde en gård. Det var en väldigt vacker dag. Jag minns hur nervös jag var när jag hade alla tre söner och maken uppe på taket samtidigt! Den fäboden blev senare nedre delen av det stora huset på fjällgården. Barbro Strömgren höll till i en tvättstuga på prästgården och lagade mat till alla tillsammans med en god vän. Deltagarna kom och åkte men vissa var där under alla fyra veckor. Det var flera som faktiskt offrade hela semestern. Alla hjälpte till så otroligt."

Hur fjällkyrkan kom till

Efter några års verksamhet med enbart Storstugan och Lillstugan uppstår behov av att ha fler samlingslokaler. Man hade ju bara matsalen i Storstugan. I början tänkte ingen på att man skulle bygga en kyrka, behovet var först och främst en större samlingslokal. I denna process kommer tankar upp om att man kanske även kunde ha gudstjänster i denna lokal. Ur detta kom tanken på en egen kyrka. Västkustarna var inte positiva till kyrktanken, det fanns ju en kyrka i Transtrand menade man. Att de sedemera ändrade sig berodde på att Ulf Grenstedt satte sig på ett tåg och besökte Göteborgsföreningen. Efter det besöket kom även de kyrknegativa västkustarna med på tåget.

De som såg behovet av nya samlingslokaler var de som var aktiva på läger och såg Fjällgårdens verksamhet på plats. De som inte var på Fjällgården så ofta hade svårare att se de ökade behoven av lokaler. Samtal fördes i olika grupperingar. Olika idéer om lokaler föddes och dog ut. Det som gjorde att det till slut blev en Fjällkyrka kom sig av att Roland Hedenström en dag presenterar en ritning på en Fjällkyrka. När man såg den avslutades alla diskussioner, det var en kyrka man skulle ha.

Den tomt som kyrkan står på ägdes av en Forsberg från Uppsala. Han planerade att bygga en stuga där, men tomten hade en brant ravin, fylld med sprängsten, vilket gjorde den olämplig som stugtomt. Han ger upp sina byggplaner och säger till Credo: “Här ska Credos kyrka stå”.

Sedan skänker han tomten till Credo som plötsligt står med både kyrkritning och tomt, vilket tas som Guds tecken på att man frimodigt kan gå vidare. För en liten stuga var Forsbergs tomt inte så lämplig, men ravinen gjorde det lämpligt att bygga en stor källare. På så sätt blev även frågan om nya samlingslokaler löst. 1974 påbörjas bygget och kyrkan invigs midsommaren 1975.

Minnen från bygget av fjällkyrkan 1974-1975

Sören Nordström har ett roligt minne av när de fick offert på bygget av Olle Eriksson, som tidigare hade byggt Storstugan och även Sälens fjällkyrka. I byggbranschen talar man om fasta och fixa priser. Ett fast pris kan regleras om något händer. Men ett fixt pris kan inte ändras. I Erikssons offert stod att man erbjöd sig att bygga Credos Fjällkyrka till ”cirka 479.000 kr, fixt pris.” När det närmade sig invigning frågade Sören hur Eriksson hade tänkt sig med inredningen i källaren. Olle blev nästan förnärmad och sa bestämt: “Jag har ju sagt att det var inklusive allt!”

Per-Anders Lennartsson från Umeå, ritade takkronorna i kyrkan. Utifrån ritningarna gjorde man en fullskalig modell av armaturerna i kartong och hängde upp i kyrktaket. Sören Nordström säger att han var glad att de lade ner det arbetet, för det visade sig att de var alldeles för stora. Så det var tur att man inte beställde tillverkningen av kronorna utan att ha testat av storleken först. De som sedan tillverkade takkronorna var en plåtslagare utanför Umeå, vilket visade sig vara en gammal skolkamrat till Lasse Strömgren.

Kyrkbänkarna ritades av Roland Hedenström och tillverkades av Östlings snickeri i Limedsforsen. De levererades omålade till kyrkan och var tänkta att målas på plats utifrån färger som Barbro och Sören skulle ta fram.

Barbro Strömgren och Sören Nordström diskuterade färgsättningen i kyrkan. Under våren 1975 hade de slutligen bestämt sig för att måla inredningen i två nyanser av dalablått. När de kontaktade en målare fick de beskedet att det inte fanns en målare ledig i hela Dalarna förrän till hösten. Snopna frågade de om det inte fanns någon som kunde måla före midsommar. – Nja, sa målaren, det kan finnas en kurbitsmålare i Limedsforsen. Han kanske ni kan fråga. Sören uppfattade det som om att mannen i fråga inte låg på samma nivå som de riktiga, professionella målarna. Men, eftersom det var det enda de nu hade så åkte Sören upp till kurbitsmålaren och de kom överens om en dag då han skulle komma till Fjällgården. Några dagar senare kommer målaren i en gammal bil med släpvagn, fylld med färgburkar. Han går in i kyrkan, tittar sig ordentligt omkring och tittar slutligen på deras blå dalafärger. Efter en stund säger han: “Jaa, nog kan jag förstöra den här kyrkan åt er om ni vill.” Barbro och Sören kom helt av sig och tittade förvånat på mannen: “Men, vad skulle du vilja ha för färgsättning då?”, sa Sören efter en stund.

Mannen gick fram till altarvävnaden, som var ganska nyuppsatt. Han tog tag i en av de runda tygbitarna, stor som en enkrona och frågade om han kunde få ta loss den. Sören och Barbro nickade att det var okej. Med tygbiten i handen gick han sedan ut till släpvagnen, blandade lite färger och målade blandningen på en papperslapp. När Barbro fick se färgen blev hon såld direkt.

På så sätt kom det sig att färgerna i kyrkan blev tagna utifrån altarvävnaden, vilket verkligen gör att kyrkans färgsättning går ton i ton. Vi får se det som ännu ett av Guds ingripande att Dalarnas målare var upptagna våren -75 så att denne kurbitsmålare fick möjlighet att färgsätta kyrkan.